Jaha då tvångs tog jag steget till modet att skicka det där mejlet. Känns så fegt vilket det är.. men jag klarar inte av att prata med henne i telefon (hade inte vågat säga det då) och jag hade verkligen inte vågat eller orkat vänta tills hon kommer ned nästa gång... Men nu var det gjort.
Hon kommer säkert få mig att framstå som "the bad guy"... Men ja... vad kan jag säga..

Jag lyckades hålla mig borta från att prata med jesper i ett dygn iaf.. Nu var jag tvungen, blev aningen ledsen och det fanns ingen annan närvarande som jag kunde prata med.

Det känns underligt att prata med honom... Jag vet inte Hur jag ska bete mig...

Jag vet inte heller om jag ska ha något kalas när jag fyller.. Känns nästan bättre att bara låta släkten komma över, där vågar jag iaf gå iväg och gråta i mitt lilla hörn.
Men ja... jag vet inte.. kanske tar ett beslut i nästa vecka?...

Nu måste jag verkligen plugga... eller försöka....